Frälst!

Tron på Jesus gav mig nytt liv

2011-10-04T23:28:00.000+02:00

Vittnesbörd av Jan Erik Pettersson
För en tid sedan läste jag i en undersökning av Svenska Kyrkan, att endast 15 % av dess medlemmar tror på Jesus Kristus. Det måste ovillkorligen rent logiskt betyda att 85 % inte tror på treenigheten, vilket betyder att skapelseberättelsen kanske inte är sanning för dem och då kanske inte heller Bibelns ord.

Jag är en gammal missbrukare som tror på det som står i Bibeln, att Jesus kan göra allt nytt, och att hans Ande och kraft upprätthåller det som är skapat. Jag var långt nere i mitt missbruk och kunde inte med vanliga metoder sluta, inte heller behandlingshem eller annat lyckades hjälpa mig, men JESUS KUNDE. Hade jag tillhört dessa 85 % icke troende vore jag nog idag död, och det på alla sätt. Jesus tog inte flaskan ifrån mig, men gav mig kraft att sluta.

Nåväl, nog om mig. Jesus gav mig vilja att leva, ett mål, en glädje, en kärlek, som jag inte trodde fanns. Det gör den inte heller i denna värld så full av egoism, elakhet, våld och annat elände. Enligt Bibeln kan man i denna världen bara möta dessa hemskheter, så det är inte konstigt att folk i allt högre grad söker sig till kemisk glädje. I mig själv var jag inte mycket att ha (och det faktum kvarstår) men jag tror på Jesus, hans frälsning och den förnyelse man genom dopet till JESUS KRISTUS får. Om man vill se hur svårt – eller enkelt – det faktiskt är att bli frälst bör man läsa i Bibeln, Romarbrevet 10:13: Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst.

Jag kan av egen kraft inte åstadkomma något alls (inte ens ta hand om mig själv, vilket tiden bevisat), men genom hans nåd fick jag frälsning, och därmed kraft i mitt nya sinnelag att ta hand om Herrens skapelse och tempel (hur konstigt det än låter så är det min kropp), och därmed viljan att sluta förstöra den med diverse kemi. Det jag tidigare sökte av kärlek och glädje fick jag nu av Jesus, och inte genom fylla eller annat. Så jag tackar dig Jesus för den nåd och kärlek, omsorg och möda som du lagt, och fortfarande lägger på mig, jag kan aldrig förtjäna det, eller åstadkomma det själv, bara genom dig Jesus, så än en gång tack.

Tro mig när jag säger att Jesus kan ge vad denna värld och dess furste aldrig kan. Det offer som gjordes för oss alla syndare på Golgata ger oss alla en möjlighet att komma till Gud, att få en mening vi utan honom inte har. Så vänd dig med tillförsikt till Jesus, han lyssnar till allas våra böner. Han är en levande GUD, och ger liv.

-Jag upplevde Jesus och församlingen

2011-10-04T23:26:00.002+02:00

Vittnesbörd av Dimitrij Siskin

Att tänka på Gud var något främmande för mig för några år sen. Jag växte upp i en familj som trodde på Gud och jag har varit i Kyrkan ibland. Men det hade ingen mening för mig.
Mitt första möte med Jesus hade jag i en amerikansk kyrka i Vilnius. Jag stannade efter mötet och frågade pastorn: "Kan Jesus förvandla mig? Kan Han förlåta mig?" Han svarade "ja, du kan be till honom nu", och han bad för mig.
Efter några år kom jag till Maranataförsamlingen i Stockholm, och jag upplevde här vad som är den rätta betydelsen av Jesus och församlingen. Som främling känner jag att folk som bor här i storfamiljen försöker att hjälpa varandra med olika uppgifter och under svåra tider.
Jag var enda barnet i familjen (förutom min halv-syster), och jag har aldrig upplevt så mycket kärlek som här. Här känner jag trygghet och gemenskap. Ibland kan man känna sig ensam. Då söker jag Jesus och vill uppleva Guds Ande.
I detta hem har jag mött olika människor, de är som bröder och systrar för mig. Och vi som bor här måste ha särskild omsorg om varandra. Jag tror att när vi har problem och svårigheter kan vi tillsammans hjälpa varandra.

Hans namn är Jesus

2011-10-04T23:22:00.002+02:00

Text: Sean Ureña

Himmelens och jordens skapare kom och dog på Golgata kors. Jesus utgav sig själv som ett levande offer för var och en av oss, och öppnade så vägen, inte bara för judar, utan för alla som tror på hans namn. Såsom Gud hade han makt att genom döden ta bort synden och så utplåna den sista barriären mellan Gud och människa.

En lång tid efter att Gud givit sitt löfte till Abraham, om att hans efterkommande skulle bli talrika som himmelens stjärnor, ser vi hur detta löfte uppfylls i Israels folk. Efter att folket blivit fria från slaveriet i Egypten, under dess pilgrimsvandring genom öknen, kallade Gud dem till ett berg som heter Sinai, för att de där skulle få ta emot något som skulle komma att bli unikt för hela historien; stentavlorna. Dessa skulle förvaras på en mycket speciell plats; i förbundsarken. På berget slöt Gud ett förbund med sitt folk, ett heligt förbund nedtecknat med Guds eget finger.
Förbundet börjar med tillkännagivandet av de tio budorden. Därifrån fortsätter det med att omfatta många andra regler, såsom lagar om slavar, våldshandlingar, herrars och ägares ansvar, återbetalningar, humanitära lagar och många andra förordningar om ceremonier och offer som de skulle utföra och om högtider som de skulle fira.
Gud utvalde Israels folk för att göra dem till bärare och förmedlare av kunskapen om sitt ljus - ett ljus som skingrar allt mörker i denna världen. Gud avskiljer Israels folk från övriga folk för att göra dem till en helig nation.

-Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min. (2 Mos 19:5)

Han ville ha en nation olik alla andra, ett samhälle inriktat på att vara överlämnat åt honom. Han behövde ett rent folk som höll sig avskilt. Förbundet med israeliterna lade grunden till dess födelse som nation.
Ett av buden som Moses tog emot av Gud handlade om att bygga ett underbart verk, ett tabernakel. Gud ledde personligen projektet, tillhandahöll speciella kvalitéer till hantverkarna och bestämde till och med detaljer och färger på alla tyger, draperiernas exakta storlekar, träramarna och hur guldföremålen skulle utsiras. Dagen då tabernaklet blev färdigställt tog Gud själv sin boning där. Hans härlighet uppfyllde det nya tabernaklet. Gud tog sin boning mitt ibland sitt folk.

Från den dagen kunde Israels folk på ett nytt sätt möta sin Gud. Genom de riter och offer som prästerna utförde för att ta emot syndernas förlåtelse fick folket tillträde inför Gud. Blodet från tjurar och bockar och askan från kalvarna renade tillfälligt de orena och gjorde det möjligt för dem att tillfälligt närma sig Gud. Israels folk hade Gud, himmelens och jordens skapare, på sin sida och endast de kunde ta emot förlåtelse för alla sina synder. Från och med den tiden har prästerna varje dag utan avbrott utfört dessa ceremonier, fram till dess att en kom som gjorde det möjligt för alla som tror på honom att glädja sig över hans välsignade nåd:

-Han sköt upp såsom en ringa telning inför honom, såsom ett rotskott ur förtorkad jord. Han hade ingen gestalt eller fägring; när vi sågo på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet; han var såsom en, för vilken man skyler sitt ansikte, så föraktad, att vi höllo honom för intet. Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade. Vi gingo alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men HERREN lät allas vår missgärning drabba honom. (Jes. 53:2-6)

Hans namn är Jesus Kristus, han som kallas Guds lamm, och som tar bort synden från världen. Ja, han är värdig all ära och härlighet. Han gjorde hela universum och utformade och skapade alla människor i världen. Han kom hit till världen i mänsklig form och erfor de frestelser och lidanden som människorna måste utstå. Han uppfyllde alla gamla testamentets krav i sig själv.
Slutligen;

-Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm, som föres bort att slaktas, och lik ett får, som är tyst inför dem som klippa det ja, han öppnade icke sin mun. (Jes 53:7)

Himmelens och jordens skapare kom och dog på Golgata kors. Jesus utgav sig själv som ett levande offer för var och en av oss, och öppnade så vägen, inte bara för judar, utan för alla som tror på hans namn. Såsom Gud hade han makt att genom döden ta bort synden och så utplåna den sista barriären mellan Gud och människa. Kristus blev borgensman för ett bättre förbund. Han som dog, men uppstod, medlar nu inför Gud Fadern i det himmelska tabernaklet. Han är den enda prästen som har makt att permanent förena människan och Gud genom sitt eget blod, och så åstadkomma en evig återlösning.

-Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet, huru mycket mer skall icke Kristi blod - då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud - rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden! Så är han medlare för ett nytt förbund, på det att de som voro kallade skulle få det utlovade eviga arvet, därigenom att en led döden till förlossning ifrån överträdelserna under det förra förbundet. (Hebr 9:13-15)

Människan kan aldrig genom upprepande av offer och ritualer ta bort synden. Kristus däremot, offrade sig en gång för alla, och i honom är vi fullkomligt helgade. Då vi nu har en så stor präst som medlar för oss inför Gud, så att vi fritt kan närma oss honom, låt oss göra det med ett uppriktigt hjärta och med full förvissning i tro. I honom blir våra hjärtan och våra liv renade från ett dåligt samvete. Håll fast vid tron och de eviga löften han givit, utan att tröttna. Håll fast vid hoppet om vår Herre Jesu Kristi tillkommelse.
Ty:

-ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja; och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom". (Hebr 10:37,38)

Frälsningen - En förvandlande kraft

2010-07-13T15:58:00.001+02:00

Appell av Tage Johansson

Jag hade väldigt litet kunskap då jag blev frälst, eftersom jag aldrig hade gått på något möte. I min ungdom lyssnade jag till människors vittnesbörd genom kristna radiosändningar på kortvåg, men visste ingenting om vad det var att bli född på nytt. Jag tog emot budskapet, och då hände det något.

Det enkla vittnesbördet kan hjälpa en människa att finna Gud, att lära känna Gud. Jag blev född på nytt genom att övertygas om att jag behövde Jesus. Jag förstod det genom människors vittnesbörd, människor som själva blivit födda på nytt och hade upplevt Gud i sina liv. Det var en verklighet bakom deras vittnesbörd, och jag måste pröva det här.
Du kan aldrig finna Gud genom att sätta dig in i teologi. Teologi betyder läran om Gud, vilket i och för sig är bra. Det finns både bra och dålig teologi. Det finns biblisk teologi, det finns kyrklig teologi. Men man finner aldrig Gud så att man kan omfatta honom med sin tanke. Genom att försöka det stänger människan vägen till möjligheten att uppleva Gud, fastän han är lika nära som luften vi andas. Precis så predikade Paulus för atenarna. Han hade gått omkring i staden och sett att de hade olika gudar. Och så fanns en inskrift på ett altare: Åt en okänd gud. Detta kännetecknar människan som inte är född på nytt. Åt en okänd gud. Du kan aldrig förstå och omfatta Gud med din tanke och ditt intellekt. Och Gud har aldrig förordnat det så att människan skulle få uppleva Gud på den vägen, utan han riktar sig till hjärtat. Mitt personliga vittnesbörd är detta att något talade till mitt hjärta när jag hörde människor vittna om sin förvandling. Någon har fått lämna spritflaskan, andra har lämnat knarket och vad som hörde till det livet. Gud gör sig påmind genom människors personliga vittnesbörd, när de vittnar om något de upplevt. Man har upplevt det man talar om.
Den som är född på nytt, har en upplevelse att vittna om. Det kan visserligen upplevas på olika sätt. Översvallande i känslan, eller en process som efterhand utvecklas i livet.
Jag hade väldigt litet kunskap då jag blev frälst, för jag hade aldrig gått på ett möte. Jag lyssnade till människors vittnesbörd genom kristna radiosändningar på kortvåg i min ungdom. Jag visste ingenting om vad det var att bli född på nytt, men jag tog emot budskapet. Och då hände något. Jag kunde exempelvis inte fortsätta att svära och när jag hörde andra svära, lät det fruktansvärt. Det berörde mig påtagligt. Mycket hände med mig. Till och med rökbegäret försvann utan att jag hade tänkt sluta röka. Jag tog min cigarrett dagen efter jag lämnat mig åt Gud, men det smakade illa, som när jag en gång började röka. Tänk att frälsningsupplevelsen kan vara så påtaglig att man mister begäret efter nikotin! Jag blev helbrägdagjord, helt enkelt.
Man kan ha olika upplevelser. En del kan kämpa väldigt med rökbegäret sedan de blivit frälsta. Men lasterna ramlar av efterhand då man går på frälsningens väg. Man har från början upplevt ett liv. Jag fick uppleva att det kom ett liv in i mitt hjärta. Det här kan inte upplevas genom att man studerar sig fram i teologisk kunskap, eller att man försöker möta Gud och få honom på bättre tankar med att ändra sitt beteendemönster. Alla religioner går ut på att man ska försöka ändra sitt beteende. Det vill säga, religioner handlar om att något ska förändras utifrån och in. Med frälsningen är det tvärtom. Det är något som sker inifrån och verkar utåt och kommer att märkas utåt. Rakt motsatt det religioner gör gällande. Gud går inte finna i en kyrkolokal eller om du tycker att den eller den kristendomstypen passar dig. Frälsning är att uppleva Gud i sitt liv. Jesus Kristus är den förmedlande länken mellan Gud och människa; han som är försonare och har brutit ned den skiljemur som stod mellan Gud och människan: synden. Den tog Jesus på sig. Han har försonat hela världen med sig själv, som Paulus skriver till Korinterna. Men det är inte många människor som har låtit försona sig med Gud. Vägen är öppen och fri. Gud är inte längre ifrån någon människa än luften vi andas. Det står i Bibeln om att när Paulus predikade i Aten talade han om människorna som offrade till en okänd Gud, någon de inte kände till.
-Den Gud som har gjort världen och allt vad däri är, han som är Herre över himmel och jord, han bor icke i tempel som äro gjorda med händer, ej heller låter han betjäna sig av människohänder, såsom vore han i behov av något, han som själv åt alla giver liv, anda och allt. Och han har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han har fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skola bo - detta för att de skola söka Gud, om de till äventyrs skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju icke är långt ifrån någon enda av oss. (Apg 17:24-27)
Gud är lika nära som luften du andas! Vägen är öppen för dig att uppleva Gud i ditt liv. Det här kan du uppleva genom att ta emot i tro. Gud är angelägen att frälsa dig, att ta emot dig – om du vill. Det är det som det till syvende och sist handlar om. ”Den som vill han komme, och tage livets vatten fritt och för intet”. Detta budskap kunde bli förverkligat i den stund det blev uttalat av Jesus. Den som tog emot budskapet fick uppleva förvandling.
Jesus mötte en kvinna som begått äktenskapsbrott och blivit tagen på bar gärning. Man ville stena henne enligt Mose lag. Den uppgörelse Jesus har med hennes anklagare, avslöjar människans situation:
-Den som är utan synd, han kaste första stenen.
Men till kvinnan sa han:
-Gå, och synda icke härefter!
Vilken frälsning! Frälsning handlar om en förvandlande kraft! Kvinnan upplevde att nu kan jag lämna det gamla livet bakom mig, för nu har han erbjudit mig ett nytt liv. Precis så var det också med kvinnan vid Sykars brunn. Jesus sa till henne: Den som dricker av det vatten den här världen har att ge blir törstig igen. Människan måste ju fylla sitt tomrum på något sätt. Men han fortsatte: -Om du tar emot det vatten jag ger, ska du aldrig någonsin törsta mer. Det ska bli en källa som springer upp med evigt liv. Tänk att Gud är så nära! Det handlar bara om att det har uppstått tro i ditt hjärta, så att du kan ta emot honom.
Det uppstod tro i mitt hjärta då jag hörde människor tala om förvandling. Jag blir alltid styrkt i min tro, då jag hör människor vittna om ett förr och ett nu. Sådana vittnesbörd ledde mig att ta emot frälsning. Att tro handlar inte om att du aktiverar din hjärna. Nej, det handlar om, som det står i Romarbrevet, att genom hjärtats tro blir man frälst. Någonting berör människans hjärta. Det handlar också om att vi som Guds folk kommer nära Gud, så att han får verka ibland oss. Gud får vara så nära, att det skapas atmosfär.
När Gud kommer nära, sker väldigt mycket. Gud bor inte i hus gjorda med människohänder, men där Guds folk upplever Gud, skapas atmosfär, det blir väckelse och många blir frälsta. Det är angeläget att församlingen öppnar för Gud så han får komma till. Att vi inte stänger för Gud, utan öppnar för Gud så att Guds Ande får verka ibland oss så påtagligt att människor blir överbevisade om frälsningens nödvändighet. Vi kan inte övertala människor, vi kan inte predika så att människor blir övertygade. De måste bli överbevisade genom Guds Ande. Gud söker varje människa.
Man tror att man måste gå till en kyrka för att uppleva Gud. Men Gud är inte som människor tror att han är. Människor har ofta felaktig bild av honom. Gud uppenbarar sig i vardagen. Gud kan också tala i drömmar, än om människor inte bryr sig om det. Gud verkar bland alla människor. Innan jag var frälst, upplevde jag tydligt i min vardag att Gud talade genom olika händelser. Gud talar på olika sätt till människor, för han vill nå deras hjärtan och få en relation upprättad mellan honom och människan. Det är så du lär känna Gud. Han kommer in i ditt liv. Ta emot Jesus Kristus, då blir du född på nytt. Då kan du förstå det här med Gud. Genom tron förstå vi – inte genom förståndet tror vi! Ära vare Herrens underbara namn! Måtte du förstå och uppleva att Gud är angelägen och vill komma dig till mötes. Då förlåten brast i templet och Jesus på Golgata sa: "Det är fullbordat", blev alla hinder för din frälsning undanröjda.

Även publicerad i tidningen Midnattsropet nr 3 2010.

Jag mötte Jesu ofattbara kärlek

2010-06-10T23:18:00.001+02:00

Vittnesbörd av Vusal Zeynalov

Jag är väldigt glad för gemenskapen. Det är en underbar värme med att få vara tillsammans. Den största lyckan för människan är när hon vet vem som ger denna lycka. Det är vår Herre Jesus Kristus.
Jag vill gärna berätta om hur jag kom till tro. Jag föddes i en familj där man inte alls trodde på Gud. Det var i Sovjetunionen, och under sovjettiden skulle man inte tro på Gud. Den som trodde, kunde hamna i fängelse. Det fanns både kyrkor och moskéer naturligtvis, både präster och mullor, men praktiskt taget alla var de KGB-agenter. Av den anledningen fanns ingen naturlig möjlighet till gudsfruktan. Men en vacker dag hände mig ett under.

Det var vid påsktiden. Jag satt och tittade på en film som handlade om Jesus. Den handlade om hur han blev torterad. Det slog mig en tanke: hur är det möjligt att vara så stark, att ha en sådan makt och trots allt fortsätta att älska människorna? Jesus Kristus led ju för det godas skull. Hans vilja är att människorna ska älska varandra. Han blev behandlad som en brottsling, fastän han inte gjort något ont. Trots det, så ringade människorna in honom för att straffa honom. Här ser vi något av människans väsen. Människor strider mot varandra för att överleva. Det här har pågått i århundraden. Också innan Jesus kom, var det så. Men Jesus kom och sa: Ni behöver inte kriga. Det som är nödvändigt, är att älska varandra. Att älska sin nästa, att kunna ge det sista man har. För att han sa så, dödades Jesus. Jag kunde inte riktigt fatta det här. När de korsfäste Jesus, så var han kränkt, men ändå fanns kärleken hos honom. Han förstod människorna, men människorna förstod inte honom.

Innan jag såg den där filmen hade jag stora problem. Jag hade gått och grubblat och upplevde mina problem mycket påtagligt. Jag grät när jag såg den där filmen. Vad jag i själva verket gjorde, fastän jag inte förstod det direkt, jag omvände mig faktiskt. Vad jag upplevde, förblev i min själ. Det tillstånd jag kom in i, har förblivit i mitt inre. Efter den tiden, blev det allt mera påtagligt, lovad vare Herren.
Det är så förunderligt att jag kunde komma med min hustru hit. Vi fick problem så fort vi kom till Sverige. Men att vi kom till Maranataförsamlingen är ett under. Vi upplevde att Gud ledde oss. Vi kunde genom att vi kom i kontakt med de sociala myndigheterna ha blivit placerade på vilket hotell som helst. Men vi kom hit, till Pilgrimshem! Det var Guds verk. Sedan detta hände, har jag blivit allt mer övertygad om att Gud leder oss. Det här är mitt vittnesbörd, och jag vill nu tacka Gud.

Med tanke på jordens framtid

2010-06-10T23:17:00.001+02:00

Text: Emanuel Johansson

Det finns hopp!

I Bibeln kan man läsa om fruktansvärda saker som ska gå över jorden. Det handlar om naturkatastrofer och krig. Där kan vi läsa om hur människan bli offer för sin egen ondska. Människan åt av kunskapens träd på gott och ont, och idag ser vi tydligt hur det goda förbleknar jämfört med det onda - konsekvenserna av hur människan använder sin kunskap. Det står också om jorden, om en tid då stora förändringar skall äga rum och och som kommer att drabba mänskligheten. Världsordningen kommer att falla samman i ett kaos. Idag kan vi läsa om dessa ting, inte enbart i Bibeln.

Vi läser om det i tidningar, vi hör om det på radio, vi ser det på tv; världens visa är eniga om att vi står på randen till en katastrof. Det är tydligt att vi är mitt uppe i den tid som Bibeln så länge har talat om. Men vart finns då hoppet? Rubriken till den här texten är inga tomma ord. Jag tror på Bibeln, och trots vad den berättar för oss om pågående katastrofer och lidande så är det centrala i Biblen ett budskap om hopp. Mitt i kaoset kommer Jesus själv att göra upp med ondskan. Världen kommer att dömas och skapelsen kommer att få sin upprättelse.

Om du och jag ska vara ärliga så måste vi erkänna att den ondska som vi ser runt om i världen också står att finna i vårt eget hjärta. Vi har en skuld som vi inte kan betala igen. Men den skulden tog Jesus, Guds son på sig, när han av kärlek till en i synd bunden mänsklighet dog i vårt ställe. Han har betalat priset, och om vi omvänder oss och överlämnar vår sak åt Jesus får vi ett fast hopp. Hoppet handlar om att med sin synd förlåten vänta Jesus tillbaka. Och då, istället för att drabbas av dom och undergång, förenas med Jesus som Herre och frälsare. Jag citerar: "Men nya himmlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte." 2 Petr 3:13

Evangelium är ett glatt budskap. Du kan få en mening med livet, en framtid och ett hopp. Men det kräver att du omvänder dig. Att ödmjuka sig, lämna sin stolthet och erkänna sin skuld kanske inte ligger för människan. Men vad har du att förlora? Välj Jesus, eller ta konsekvenserna av att fortsätta håna och vända dig bort ifrån himmelens Gud.

Tiden är kort, Jesus kommer snart! Fatta ditt beslut idag, imorgon kan det vara försent.

Onsdkans gåta

2010-06-10T23:14:00.003+02:00

Text: Jan Egil Hafsahl

Hur kan Gud tillåta så mycket lidande?
Ekologiska ödeläggelser, globala svältkatastrofer, Ändlösa krig, gisslantagande, terror. Övergrepp, Misshandel, Missbruk, Exploatering.
Listan verkar oändlig... - och stora delar av världens befolkning är i färd med att sjunka ner i total hopplöshet!

”Det finns ingen Gud. Ondskan bevisar att Gud inte existerar,” säger ateisten. Det onda existerar, därför gör inte skaparen det. Om han skulle finnas: ”Hur kan en god Gud tillåta så mycket lidande?” säger agnostikern.
Låt oss nu vända på frågan ett ögonblick: Om det onda existerar – och det vet vi – är det då inte logiskt att anta att också det goda existerar? Hur vet vi annars skillnaden?

Om det goda existerar – bör vi inte då också anta att det finns en morallag som mäter gott och ont? Om det är sant, bör det inte då också finnas ett grundläggande upphov, en objektiv bas, dvs något som är sant i alla tider, oberoende av vad jag tror eller menar?

Du som förnekar Guds existens, men accepterar det ondas närvaro: Hur kan en värld, som satts igång av opersonliga krafter och utvecklad i en icke-moralisk process, ha utvecklat moraliska värden hos dig och mig? - Något är gott, något är ont.
Ett exempel: Kan vi lemlästa ett litet barn för underhållnings skull? Alla sunt tänkande människor ropar ett entydigt nej! - det är moraliskt förkastligt. Det finns alltså objektiva moraliska värden. De existerar, för Gud existerar.
Ondskan, lidandet och orättfärdigheten är inte främmande storheter i Bibelns undervisning.

Upprinnelsen – och det bakomliggande orsakssammanhanget, säger Bibeln – ligger i det faktum att vi människor har vänt den gode Guden ryggen. Ondskans orsak är inte en frånvarande Gud, men en närvarande synd. Ondska är mer än en yttre realitet som skapar universellt lidande, det är en inre realitet vi gärna försöker fly ifrån.

-Men det må du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skola komma. Ty människorna skola då vara själviska, penningkära, stortaliga, övermodiga, smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa mot sina närmaste, trolösa, begivna på förtal, omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda, förrädiska, besinningslösa, förblindade av högmod; de skola älska vällust mer än Gud. (2Tim. 3:1-4)

Bibelns Gud är livets upphov och all godhets källa. Gud är inte bara god – men också helig.
Det ondas problem har i verkligheten en källa. Det är motstånd mot Guds helighet, som omfattar hela skapelsen – och som det bara finns ett motgift mot: den underbare Gudens gärning i människosjälen när han utför sitt verk av återupprättelse. Denna förvandling bearbetar hjärtat så att det blir mjukt nog till att bli en del av lösningen och inte en del av problemet. Denna förvandling börjar vid korset.

-Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, då frälste han oss, icke på grund av rättfärdighetsgärningar som vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet... (Tit. 3:4-5)

Gud är inte ovetande eller ointresserad av ondskans faktum och med det lidandet – och som historiens Herre kommer han en dag att äntligen sätta punkt för tidsåldrarna.

-Men de himlar och den jord som nu finnas, de hava i kraft av samma ord blivit sparade åt eld, och de förvaras nu till domens dag, då de ogudaktiga människorna skola förgås. Men ett vare icke fördolt för eder, mina älskade, detta, att »en dag är för Herren såsom tusen år, och tusen år såsom en dag».

-Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte, såsom somliga mena att han fördröjer sig. Men han är långmodig mot eder, eftersom han icke vill att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring.

-Men Herrens dag skall komma såsom en tjuv, och då skola himlarna med dånande hast förgås, och himlakropparna upplösas av hetta, och jorden och de verk som äro därpå brännas upp. (2 Petr. 3:7-10)

Slutuppgörelsen närmar sig – men idag finns fortfarande möjlighet till frälsning och en uppgörelse med ondskan i vårt eget liv:
-Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus. (1 Tess. 5:9)

Publicerad i Midnattsropet nr 4 2006

Det nya förbundets folk

2010-06-10T21:00:00.000+02:00

Vittnesbörd av Asta Olausson

Jag kan vittna om hur jag mötte Maranata genom att jag blev frälst. Hade inte storfamiljen funnits, skulle jag inte ha blivit bevarad. Jag kom direkt ifrån gatan och om det bara hade varit ett möte där någon bad till Gud för mig, hade jag fått återvända till samma gamla sammanhang.
Men storfamiljen var ju 24 timmars gemenskap per dygn. Man hade alltid syskon omkring sig. Johannelund var en avskild plats. Det ligger i Stockholm, bara några kilometer från innerstan, men det var som om det var tusen km bort. Jag upplevde verkligen vad det innebar att bli född på nytt. Ibland kände man som om man inte kunde klara av den enklaste sak, sådant man hade kunnat i hela sitt liv, men man var som ett litet barn, beroende av dem man hade omkring sig. Det kom flera nyfrälsta med en svår bakgrund och ingenting att falla tillbaka på socialt. Vi måste bygga upp något socialt liv, och vi måste ju ha en försörjning.
Då började Arne Imsen föra fram idén med Pilgrimstjänst. Vi skulle ha våra egna företag, där vi kunde verka tillsammans. Vinsten av vårt arbete skulle gå till församlingen, och inte till några ogudaktiga arbetsgivare. Jag hade precis då läst en bok om judar och hur de levde som en avskild grupp i olika länder, i olika samhällen. Man kunde läsa om judar i Spanien, Polen och Ryssland och Tyskland. De utgjorde ett samhälle i samhället och de hade en egen försörjning. En jude fick inte ta vilket arbete som helst, de måste för sin överlevnad skaffa sig sin egen försörjning. De levde i en avskild grupp, och trots att de levde i Ryssland eller Tyskland, eller Spanien så var de inte i första hand tyskar eller ryssar eller spanjorer, utan de var judar. De hade sitt eget språk och hemundervisning. Barnen undervisades i synagogan av lärare från det egna folket.
Jag tänkte på att det här var precis en bild av det som Arne Imsen målade upp som Pilgrimstjänst. Vi var det nya förbundets folk. Vi hade en egen konung, Jesus var vår konung. Och vi hade ett eget språk. Vi var ett eget folk i nationen, men helt avskilt från nationen. Det där blev så levande för mig. Tänk att kunna ha sin egen försörjning, sin egen skola! Att vi inte i första hand var svenskar, utan vi hade en annan identitet och levde på de premisserna att vi var Guds folk. Det här med att man hade sina egna företag. Exempelvis hade vi bagerier, och vi fick försörjning genom att sälja bröd ute i landet.
Ett litet bibelord blev levande för mig. Det står om Simeon i templet som väntade på Israels tröst. Det står inte att han väntade på sin egen tröst, men på nationens tröst. Det fanns ett folk! Vi som kristna måste vara ett avskilt folk, det nya förbundets folk, precis som Simeon väntade på det gamla förbundets tröst, så väntar vi på det nya förbundets tröst. Det spelar ingen roll om vi är i Sverige eller någon annanstans i världen, vi tillhör ett nytt folk som talar samma språk. Vi har samma ursprung och samma kriterier.
Något som också blev levande för mig då jag läste om judarna, var att de alltid sa: -Nästa år i Jerusalem! Nästa år i Jerusalem! Det var det som var deras hopp, och vi har också ett levande hopp: Nästa år kommer Jesus! Jesus kommer! Amen.

Tack Jesus Kristus för din underbara frälsning. Tack för att du har satt oss in i ett så underbart sammanhang. Tack att vi får tjäna dig, tack att vi får se uppåt Herre, tack att du har berett en stad för oss!

Då kom Jesus

2010-06-10T20:56:00.001+02:00

Appell av Karin Vidén

Jesus är så mycket för oss som mött honom. Han är vår glädje, han är vår kraft, han är vårt mål, han är vår frälsning. Jesus Kristus är vår Herre. Vi vill verkligen följa Jesus och tjäna honom i denna tid. Det är en mörk och svår tid, och vi vill ta nya steg för att nå hem till honom en dag. Jag har tänkt på några ord ur bibeln som upprepat sig inom mig en tid. De är ryckta ur sitt sammanhang, men det står: ”… och de lämnade näten...” Det är ett så enormt sammanhang detta handlar om, ”och de lämnade näten”.

Vilka var det som gjorde det? Jo, det var några enkla män som höll till vid stranden, med sitt fiske och sina nät. De höll på med det som var deras vardag, deras försörjning. Det var kanske försörjning för andra också, det vet jag inte. Men det här var deras lott i livet på något sätt; rutinerna, det de skulle göra. Då kom Jesus! Ja, då kom Jesus med dessa ord, som likasom sprängde alla barriärer. Ord så enkla, så minsta lilla barn kan förstå dem: ”Följ mig!” Och vad gjorde männen? Jo, de lämnade allt för att följa honom. Det innebar naturligtvis konkreta, vardagliga konsekvenser.

Det var nog inte så enkelt. Vänner, släktingar undrade. Men vad håller ni på med? Tar ni inget ansvar? Vad ska det här leda till? Vi då? Tänker ni inte på oss? Men de här männen gick för att följa Jesus, och de fick bli föredömen. Jag tycker det här är så stort. Och det är frälsning i detta, då det handlar om att komma närmare Jesus. Det handlar om att komma in i en kallelse som Gud har för varje människa, och att kunna höra när det är dags. När du hör de där orden ”följ mig”, då handlar det om att lämna det som binder och hindrar dig. Bryt upp och följ honom! Han tar konsekvenserna, han tar ansvaret för hur det ska gå med både det ena och det andra. Gud välsigne dig att ta steg i tro när du upplever att Gud talar till dig. När du hör hans kallande röst att följa honom!
Amen.

- Jag ville bli frälst på en gång

2010-06-10T20:51:00.003+02:00

Vittnesbörd av Börje Hoff

Jag kom med i Maranata 1965. Jag såg det där TVprogrammet som gjordes från ett möte i Viktoriasalen. Jag upplevde när jag såg det där programmet: vad är det dessa människor har som gör att de kan se så glada ut? Just den där glädjen glömmer jag aldrig.

Jag hade ingen religiös bakgrund, har inte varit med i någon baptist- eller pingstförsamling, jag visste inte vad det var. Men så var det en grabb i min klass i skolan som hade blivit frälst genom att läsa hela bibeln från pärm till pärm, och så gick han ned till ett bönemöte i Toftbyn och lämnade sig åt Jesus. Han sa till mig: -Det är väckelsemöte på Folkets Hus, gå dit så får du höra! Det gjorde jag. Och när de frågade om någon ville bli frälst, så ville jag bli frälst på en gång, för jag ville ha den där glädjen som jag kände i den underbara atmosfären i mötet.

En sak jag kommer ihåg väldigt mycket sedan jag började känna till det här med pingstvänner och etablerade kristna, det var när vi stod på torget. Vi var till nittio procent nyfrälsta som kom från världen. Då kom samfundarna och sa: -Gå tillbaka till era församlingar! Och vi hade ju inga församlingar att gå tillbaka till, vi kom direkt från världen in i den här väckelsen. Vi hade långa, härliga bönenätter, vi upplevde glädje och frigörelse. Om man ska tala om Maranata, det som framför allt var kännetecknande var frigörelse och glädje i Gud. Folk hade suttit i sina kyrkor, det hade varit begravningsstämning, och plötsligt var det bröllop! Människor fick jubla inför den levande Guden. Det smittade av sig. Därför kom så många ungdomar och tog emot frälsningen. Det var ett andligt skeende i människors liv. Det handlade inte om rock och pop som man försöker vinna ungdomar med idag, utan det var den Helige Ande som gjorde intryck på oss. Därför kom vi med i denna rörelse.

En lycka som inte är av denna värld

2010-06-10T20:50:00.001+02:00

Vittnesbörd av Jyrki Ilmaire Hiltunen

Jag tänker läsa litet ur Fil 2:1-8. Sen ska jag berätta om varför jag är här igen, och sedan ska jag berätta om min frälsningsupplevelse och väg.

-Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något, gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade, fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv. Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras. Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset.

Förra året vid den här tiden satt jag hemma och kände mig ganska ensam. Jag surfade runt och hamnade bland annat på Maranatas hemsida på nätet, och fick se att det skulle vara en agapemåltid här en lördag. Då ringde jag och frågade om det gick bra att jag kom. Det gjorde det, och jag åkte hit från Köping och kände mig kanske inte riktigt hemma till att börja med, när jag stod utanför och inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Men när väl måltiden satte igång så var det en fantastisk upplevelse! Jag har berättat det många gånger i mina hemtrakter sedan. Vissa gånger omnämns ju Maranata i negativ bemärkelse. Jag har alltid sagt att det jag upplevde här den agapemåltiden var det härligaste jag har upplevt under mitt liv som kristen. Det var så fantastiskt. Vi som satt vid bordet var alla olika människor, men ändå var vi syskon i Herren och den här kärleken som Gud lagt i våra hjärtan, den flödade. Det var så underbart att vi fick dela våra liv med varandra och den här glädjen att komma tillsammans – ja, det var fantastiskt otroligt. Det går inte sätta ord på det, man måste få uppleva det själv. Då ville jag gärna komma hit idag igen och uppleva detta.
Kanske jag skulle ha kommit tidigare, men jag drabbades av en hjärnblödning förra sommaren. Det har varit svårt, jag har inte fått köra bil och det har varit tufft. Men nu får jag köra igen. Det har varit tungt på många sätt att orka och komma iväg. Jag har haft en otrolig tröst i Herren och hans löften. Sjukvårdspersonal på rehabteam har varit förundrade över att jag varit så lycklig och till freds med livet trots att jag drabbades av den här hjärnblödningen. Fastän jag har kanske bara fem procent av min normala generella förmåga i ork och duglighet, så har jag ändå känt mig lika lycklig som före blödningen egentligen. Jag tycker ändå att jag någonstans har faktiskt kunnat vara lika glad, för det viktigaste i livet har jag ändå, vare sig jag haft hjärnblödning eller inte.
Jag ska berätta litet om min frälsningsväg och upplevelse. För fyra-fem år sedan studerade jag i Uppsala på psykologprogrammet. På den tiden hade jag ett enormt bekräftelsebehov. När man har en dålig självkänsla försöker man få andras gillande och uppskattning på olika sätt. Ett sätt är att försöka vara rolig. När man får folk att skratta, så att de tycker att man är kvick, då mår man bättre för stunden. Jag hade fått för mig att jag skulle lära mig några käcka bibelcitat som jag skulle raljera med. Jag var inte troende på den tiden. Jag hade ett nytt testamente jag fått 1983 av Gideoniterna i skolan. Jag började titta i det, och läste: ”Döm inte för att inte bli dömd, för med den dom du dömer andra, ska du dömas”. Ett annat citat var ”varför ser du flisan i din broders öga, och inte bjälken i ditt eget”. Ja, jag lärde mig de här citaten utantill, och något fler också. Så tänkte jag att jag vid något tillfälle skulle göra mig lustig med de här bibelorden.
I min utbildning hade jag och några kamrater ett framförande i klassen. Min klasskompis stod bredvid mig och höll sitt anförande. Så var det någon i klassen som anmärkte på något hon sagt. Då drämde jag till med: ”Varför ser du flisan i din systers öga när du inte ser bjälken i ditt eget. Hycklare där!” Och alla skrattade, och tyckte att jag var jättefyndig. Det där tyckte jag ju var bra, och tänkte att jag skulle lära mig några flera bibelord som jag kunde raljera med och få några slags bekräftelsepoäng på. Så jag for hem igen och läste i bibeln. Men vad som hände var att det blev inga fler tillfällen att raljera med bibeln. Vad som skedde, var att jag började haja till inför vad som stod i bibeln. Någonstans började jag reflektera. Vad är det som står här? Det här är något jag aldrig stött på. Den här typen av texter och budskap. Jag började inse att om jag kunde mer tillägna mig och vara så här, skulle jag vara en lyckligare människa. Också andra i min närhet skulle bli lyckligare om jag kunde vara på det här sättet. Jag möttes av ett otroligt kärleksbudskap. Det är ju ett sätt att vara som är helt motsatt det jag varit innan, och det som verkar vara gängse norm i världen. Den här själviskheten, att sätta sig själv först och sedan tänka på andra. Och tänker man på andra så är det bara i den mån man själv får någon slags ”kredit” för det.
Jag började allt mer och mer läsa Nya Testamentet som ett rättesnöre. Jag tänkte: jag vill ju vara så här! Men det funkade ändå inte. Det går inte för mig i egen kraft vara så. Sedan kom mitt liv till en punkt då jag tänkte till. Jag är nästan fyrtio år, mitt liv har blivit en fullständig katastrof, det har gått totalt i kras. Jag hamnade i en förkrosselse, en syndanöd. Mitt liv hade blivit bara elände, och jag hade själv orsakat det, egentligen. Då bad jag för första gången en riktigt uppriktig bön om att Jesus skulle bli min Herre. Jag sa: -Jesus, om du finns, nu vill jag att du blir min Herre. Jag vill inte längre vara min egen herre. Jag har varit det i fyrtio år nästan, jag har läst alla möjliga böcker om allt möjligt här på jorden, men det blir mer och mer elände. Ju mer jag försöker styra och manipulera mig själv och andra så det ska vara som jag vill, dess sämre blir det bara. Så jag sa: Jesus, om du finns – nu får du ta över!

Det här var i en pingstkyrka i Köping, det kom fram folk och såg att jag var förkrossad och grät. Jag stod upp där och bad. Kanske någon timme efter mötet, satt jag ute på stan och fikade tillsammans med en icke troende kamrat. Medan vi pratade om livet där, så började jag kasta in citat från Nya Testamentet som jag lärt mig. Helt plötsligt blev bibelns ord så levande för mig där jag satt. Jag kände: men det är ju sant! Det är inte klokt det här! Min kompis tyckte jag skulle dämpa mig litet, och jag tänkte: vad är det med mig? Vad är det som händer? Varför är Ordet så levande för mig? Någon timme efter det där, kände jag helt plötsligt en sån lycka som jag aldrig känt i hela mitt liv. Det var en lycka som inte är av denna värld. Och jag tänkte: har jag nu blivit tokig, så spelar det ingen roll. För så här lycklig har jag aldrig varit, och får jag vara så här lycklig resten av mitt liv, så spelar det ingen roll om folk kallar mig för knäpp, för en sån här lycka har jag aldrig förr i mitt liv upplevt. Jag var utbildad psykolog och vet en del om psykoser och så, men jag hade aldrig upplevt en sådan lycka. Senare på kvällen upplevde jag en sån värme i mitt bröst. En kärlekseld och värme. Och då tänkte jag: men vad är det som händer med mig? Det här är ju inte klokt! Jag kände en sådan kärleksvärme för hela världen. Jag hade läst så litet om kristen tro, så jag visste inte, men jag undrade: är det här den helige Ande, den här värmen jag nu har i bröstet? Jag vet inte, men allt är så konstigt. Och jag kände en sådan kärlek till hela världen och till alla människor.

Dagen efter på mitt jobb hade jag fortfarande kvar den här underbara värmen i mitt bröst. Innan dess hade jag varit förkrossad, och vred mig i ångest och plågor. Så eländigt var livet. Och nu upplevde jag den här otroliga lyckokänslan. Det var nästan så att jag blev litet högmodig. Ska jag nu få vara så här lycklig hela livet! Det finns så många människor som har svåra problem, och här får jag gå och vara så otroligt lycklig! Jag kände mig utvald, och blev nästan litet högmodig. Tänk att jag får vara så här lycklig resten av livet. Men vid lunchtiden ebbade den här känslan faktiskt ut. Och jag tänkte: hjälp, vad har jag gjort? Har jag förspillt det här, har jag gjort något så att min lycka försvann? Men konstigt nog blev jag strax lugnad. På något konstigt sätt var det ändå inte som det var innan. Något nytt har hänt, det kommer inte att bli så eländigt som jag hade det förut.
Och mycket riktigt är det så. Faktiskt är det så att fastän den otroliga lyckokänslan och värmen lämnade mig, så hade ändå något nytt kommit. Jag var inte samma människa längre. Det märkte jag inte minst i jobbet. Jag jobbade på ett ungdomshem bland unga killar som trasslat till det för sig själva och andra. Jag hade psykologsamtal med dem, och filmade dem för att min handledare skulle kunna bedöma dem, för jag var under legitimationsgrundande tjänstgöringen efter utbildningen. I mina samtal efter denna upplevelse, hade jag något helt annat att ge. Inte i kraft av mig själv, men helt plötsligt började dessa samtal ha värde för killarna. Fram till dess hade de varit utan värde, men nu hade jag en ny kraft med vars hjälp jag kunde hjälpa! Men när min handledare fick ta del av de här samtalen, som kom efter denna min upplevelse, märker jag att han spänner sig. Han märker att de här samtalen är helt annorlunda mot dem jag hade veckan innan. Han skruvade besvärat på sig, och att han inte gillade det, märkte jag på hans kroppsspråk. När han tittat färdigt, så frågade han: -Vad har det tagit åt dig? Du är ju plötsligt helt förbytt! Då sa jag: -Jag hör att det inte är i någon positiv anda du säger det där, men jag ska tala om för dig att det är första gången de där samtalen verkligen börjar ge något åt människorna jag träffar. Förut har de inte gett något, sa jag frimodigt. Han kunde faktiskt inte säga mot, för han såg min beslutsamhet där. Och det hände att jag hade några otroliga samtal med de här killarna för att jag hade blivit löst och hade fått något nytt i mig så kunde jag ge något som hade värde.
Man blir inte fullkomlig för att man fått uppleva pånyttfödelsen. Det går fortfarande si och så i livet, men ändå finns Jesus där och visar vägen och håller en och puttar en in på den rätta banan och manar ens hjärta. Och sanningens Ande, den helige Ande är en otrolig gåva jag har fått ta emot. Om någon skrev om den för två tusen år sedan, tre hundra år sen eller trettio år sedan så när man läser om andras frälsningsupplevelse, känner man igen den och förnimmer i sin egen ande samma sak. Den här frälsningsupplevelsen är ju densamma. Det är så otroligt, så högst påtagligt. Man behöver inte bevisa Guds existens, vi har alla upplevt och erfarit honom. Det är ju bevis nog. De bevis man tänker på i den vanliga världen är inte så relevanta i det här sammanhanget. Vi har ju upplevt Jesus, och det jag upplevde tror jag aldrig kan lämna mig. Gud välsigne er!

- Att vittna där jag går fram, det är livet!

2009-01-26T21:29:00.002+01:00

Intervju med Gertrud Karlsson

Så länge jag orkar gå och komma ut bland folk, kommer jag att fortsätta. Det håller liv i mig! Där jag går fram vill jag vittna! Gertrud, som nyss fyllde 60 år, lyser av iver när hon berättar om sin meningsfulla tjänst som ett Jesu vittne.
Stina Fridolfsson ställde frågorna.

Gertrud föddes i Uppsala. Hon berättar inte så mycket om sin bakgrund. Uppväxten var inte lätt, då mamman dog då Gertrud var åtta år. Hon hade en syster som då var tretton. De fick flytta till mormor och morfar i Hudiksvall, där de växte upp, och Gertrud är tacksam för att de blev omhändertagna. Men där trodde ingen på Gud. Mormor kanske läste aftonbön med henne någon gång, och Gert-rud erinrar sig att hon blev konfirmerad.
-Jag konfirmerade mig, men jag förstod ingenting av det.
När Gertrud var 17 år, såg hon i tidningen en annons om att det fanns en kurs för sjukvårdsbiträden i Stockholm. Hon flyttade dit och började arbeta på Södersjukhuset.
-Jag är väldigt tacksam för dessa år. Man fick lära sig mycket, umgås med människor och se mycket.

Vad gjorde du på fritiden?
-Jag hade ju inte mött Jesus på den tiden. Vi bodde några flickor i sjukhusets personalbostäder,och när man inte jobbade köpte man kläder och gick ut och dansade. Det var ju livet. Man visste inte om något annat. Jag trodde att när jag kom till Stockholm skulle jag verkligen leva livet, men det blev inte så. Jag tyckte att livet var tomt. Man arbetade, var ute på olika ställen och roade sig, och till slut blev det tungt. Jag började dricka mer än förr. Jag undrade om det inte fanns någon annan mening i livet och jag träffade heller ingen människa som talade om Jesus.
Gertrud låter vemodig när hon berättar om detta. Hon fick gå i åratal ensam och utan livsglädje, utan att någon talade om att Jesus kan förvandla livet.
-Man var ute och roade sig. Visst var det roligt för stunden, men det var tomt nästa dag. Det är ju så ute i världen. Man visste inte riktigt vad man sökte, men kände att livet var tomt.

Gertrud berättar också om hur hon en natt satt ensam på en dansrestaurang. Hon hade druckit en del, och satt i ett hörn och grät. Klockan var mycket, kamraten hon kommit dit med, hade försvunnit. Då kom en äldre man och satte sig ner och frågade varför hon var så ledsen. Och Gertrud svarade: ”Jag undrar bara om det finns någon Gud”. Mannen blev förundrad och tittade på henne. Slutligen sa han: ”Och det undrar du, så här mitt på natten. Om jag visste det, skulle jag berätta det för dig. Men jag vet inte själv”, sa mannen. Och Gertrud tog en taxi hem.
Gertrud har bevarat denna episod i minnet. Det var första gången hon kom att verbalisera orsaken till att livet tycktes så meningslöst och tungt. Kunde det finnas någon Gud som brydde sig om henne? Hon förstod långt senare att Jesus sökte henne redan då, och Gertrud kände att det fanns något hon längtade efter.
-Men på sådana där ställen träffade man ju aldrig någon som var frälst. Men jag kommer ihåg den natten väldigt väl. Jag var i djup nöd och jag var ju så ung, bara 19 år.

Men så hände något. Gertrud kom att byta avdelning, hon kom till en medicinavdelning. Där fanns en undersköterska som var frälst.
-Hon skulle snart gå i pension och hade bett till Gud i många år om att få vinna en människa för Jesus. En kväll när vi gick där och bäddade, tittade hon på mig och sa: ”Gertrud, jag ber för dig att du ska lämna ditt liv åt Jesus. Jag ser på dig att du har det så svårt.” Hon såg väl på mig att det var något. Hon såg när jag kom på morgonen efter att ha varit ute och att man såg trött ut kanske, ja hon fick nöd för oss, unga flickor. Jag minns så väl, det var som om det skar rakt igenom mig. Jag kom ju ihåg natten jag varit så olycklig. ”Hur ska det gå till”, sa jag till henne.
Och denna äldre, troende arbetskamrat, som hette Helga, bjöd Gertrud till sitt hem, hon bjöd henne på mat och spelade grammofonskivor med Einar Ekbergs sånger.
-Där i lägenheten bad hon till Gud för mig innan hon tog mig till kyrkan. Jag tyckte det var så tryggt hos Helga, och jag tog emot Jesus hemma i hennes kök. Jag började tacka Jesus för Helga. Så tog hon mig med till kyrkan på söndagen. Där satt några syskon, och Helga sa: ”Nu kommer jag med en frukt från Södersjukhuset” - hon var så gripen. ”Då får vi väl be till Gud för henne”, sa bröderna där. De bad till Gud för mig – jag glömmer det aldrig. Det här var i början på 1969, då jag var tjugo år. Jag minns att längst fram i kyrkan fanns en rund tavla med texten ”Jesus”. Och där jag satt började jag forma mina läppar och säga ”Jesus, Jesus”. Jag satt i bänken och läste. Jag hade fått något nytt, jag visste ju ingenting om Jesus innan.

Tyckte du att allt blev lättare sedan du blivit frälst?
-Jag fick väldigt motstånd av mina arbetskamrater. ”Jaså, du har blivit pingstvän nu”, sa de. När jag kom in i personalrummet blev de tysta. ”Dig kan man inte prata med längre, du är ju inte mer med oss”, sa de. Så det blev en liten kamp där. Men jag hade Helga, och visste ju att jag hade mött Jesus. Jag hade en gammal radiogrammofon i personalbostaden jag hyrde vid sjukhuset, och där spelade jag skivor jag fått av Helga. Flickorna kom in och lyssnade. De kunde inte riktigt fatta vad som hänt, när jag inte ville gå ut med dem längre. Jag kände att jag ville lämna det gamla livet när jag nu hade fått ett nytt liv med Jesus och gick med Helga på möten. Vi var mycket tillsammans, jag var hemma hos henne och vi bad tillsammans hemma hos henne. Hon var en underbar människa. Nu är hon hemma hos Jesus.

Och nu är du också ett vittne för Jesus!
-Jag tycker om att gå ut med traktater som Emanuel trycker åt mig här i församlingens tryckeri. Jag går till Sundbyberg och Spånga, och jag känner att jag måste ut. Det är ett arbete jag har fått och jag träffar många på det sättet. En äldre man gav jag en traktat en gång. På den stod: ”Jesus söker dig idag”. Han blev så glad. Han är i 80-årsåldern, och jag stöter samman med honom då och då och vi pratar litet. Förra veckan gick vi rakt på varandra. Han blev så glad, och sa: ”Jag har funderat var du varit. Det är så roligt med dig, för man får alltid ett ord av dig!” Jag har ju inte uppfattat honom som frälst, men han blir glad när han träffar mig och uppskattar när jag säger åt honom att han kan bedja till Jesus hemma. Han behöver inte åka någonstans på möte om han inte orkar, han är ju gammal. Jag har tänkt mycket på honom. I flera års tid har jag mött honom då och då, och jag har fått säga några ord åt honom. Man blir glad över att få komma ut i vardagen med Jesus!

Gertrud stod en gång på en busshållplats, och där stod också en utländsk kvinna. Gertrud var ganska trött, och tänkte inte säga något. Men så upplevde hon en inre maning att ge denna kvinna en traktat och säga några ord. Gertrud börjar gråta när hon berättar om vad som hände: ”Tänk att bli för trött för att säga något om Jesus!” Och hon övervann sitt inre motstånd, och fick ge denna kvinna en hälsning från himlen.
-Ibland är man litet instängd. Man ska ju ha verklig frimodighet. Det kostar på ibland att räcka fram en traktat. Det är lättare att bara lägga den någonstans. Men när man gör det här, så blir man lugn, man får frid. Sådana här vardagshändelser blir så stora för mig. Jag orkar inte så mycket nu i det praktiska arbetet, men då tar jag en liten bunt traktater och går ut. Ordet finns ju skrivet i traktaten. Det ska inte återvända fåfängt.

Gertrud har besökt församlingens missionsfält i Dominikanska Republiken, och har även besökt Pilgrimsfolkets arbete i Rumänien. Hon brukar samla kläder för att förmedla både till de yttre missionsfälten och till dem som kommer till församlingen på Bällsta. Ofta ringer någon från en Second Hand-butik och frågar efter Gertrud. De vet att hon gärna tar hand om kläder de själva inte säljer ut. Hon besökte några butiker, visade foton från missionsfältens behövande familjer, och mötte stort gensvar. Och ibland kommer Gertrud till någon av församlingens vänner och frågar försynt om han eller hon kanske behöver något plagg eller ett par skor. Hon ser behoven, förmedlar hjälp, och tacksägelsen stiger mot höjden.
-Det är så roligt. Små saker i vardagen, men för mig är det stort. Ett arbete som jag klarar av.

Har du alltid varit frimodig att vittna för andra?
Nej, man var väl mera blyg när man jobbade på sjukhuset. Man talade ibland med patienterna, men det fick man ju inte göra. Jag minns att jag talade med patienterna och gav dem en tidning ibland. Jag blev inkallad till en överläkare och han sa: ”Lämna inte något sånt där till döende människor”. Då blev jag litet ledsen. För jag jobbade ju där, och jag hade fått Jesus med mig och då ville jag förmedla det. Så det tyckte jag var svårt.

Var det därför du slutade arbeta där?
-Ja, det kan man nog säga. Jag kände mig litet instängd. Jag jobbade heltid, och blev förbjuden att lämna tidningen och vittna. Så träffade jag människor ifrån Maranata, och kom till Johannelund och flyttade dit till storfamiljsgemenskapen där.
Gertrud är något av en modersgestalt i församlingen. Varje människa hon möter, får en vänlig blick och en hälsning. De som av någon anledning inte orkar komma till de gemensamma måltiderna, ser hon till att ge mat. Gertrud ser behoven i församlingshemmet, och skapar trivsel. När vi under samtalet nämner några av uppgifterna, bryter hon av och betonar livligt och med eftertryck:
-Just detta att vara ute i vardagen – det är livet tycker jag! Så länge jag orkar gå och komma ut bland folk, kommer jag att göra det. Det håller liv i mig! Där jag går fram vill jag vittna!
Gertrud återtar med stort allvar:
-Och man får bedja mer och mer att man inte tappar frimodigheten. Tiden är hårdare nu, det känner man. Men jag måste ut i vardagen och tala med någon. Det gör väldigt mycket. Man får vara ett vittne där man går fram.

Jesus - syndarens vän

2008-09-07T16:32:00.003+02:00

Vittnesbörd av Jörgen Lindroos

I de allra flesta religioner så är det de som är väldigt duktiga på att göra gott och de som klarar av att avhålla sig från att göra onda ting som blir tolererade och mottagna. Men bibeln säger att Jesus såg inte på det sättet. Han åt tillsammans med syndare och tullmän. Och det är ett ord i Lukas 15 som jag kommer tillbaka till. Från första versen.

-Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. Men fariséerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: ”Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem.”

-Då berättade han denna liknelse för dem: ”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat.
-Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig - inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.
-Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte ett ljus och sopar huset och letar noga, tills hon hittar det? Och när hon har hittat det, samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig! Jag har hittat silvermyntet som jag tappade.
-Jag säger er: På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”

Jag hörde en kassett av Arne Imsen en gång där han sa ungefär att änglarna, när de kommer inför den Allsmäktiges tron, så var de tvungna att få audiens. Men när budet kom från en syndare som vill omvända sig till Jesus, då var det ingenting som kunde stoppa budet från att komma fram till tronen. Och så jublade himmelen över den syndare som kommer till Jesus. Och vi är inte här för att berätta att du är en syndare, för det är du. Alla har syndat, står det i bibeln. Men vi är här för att berätta om Jesus, han som är syndarens vän. Han vill möta dig till frälsning och till omvändelse.