Finns Gud? (del 1)

Text: Paulus Eliasson

Sverige och Norge är världens mest ateistiska länder. Forskarna har lärt oss att lita på våra sinnen, och inget annat. Hela skapelsen är reducerad till slump, kampen om överlevnad och instinkter. Detta resulterar antingen i socialdarwinism, eller hemmasnickrad spiritism. Många tror på "något större" - det finns något därute - men tron på bibelns Gud anses vara förlegat, insnöat och omodernt.

Bibeln säger "Dåren säger i sitt hjärta: 'Det finns ingen Gud.'" (Ps 53:2) Varför skulle det vara så dåraktigt att förneka Gud? Finns det bevis för Guds existens?
Vår kultur sätter tro och vetande som motsatta förhållanden. Tro är för den som inte har ork eller mod nog att ta reda på verkligheten - eller en tröst i förhållandet till ting som vi inte förstår. Men Bibeln säger att tron är något fast. En övertygelse om ting som man inte ser. Kan man bli mer övertygad om Guds existens än det man ser för ögonen och kan ta på? Jag ska försöka ge några inblickar i dessa frågor.

"I begynnelsen skapade Gud himmel och jord..." (1 Mos 1:1) Så börjar bibeln, med totala anspråk på Guds direkta och konkreta inverkan på universums tillkommelse. Bibeln är ingen naturkunskapsbok som ger exakta informationer för att tillfredställa all vår nyfikenhet omkring teknikaliteter, men framför allt utformad för att vi ska förstå vem Gud är. Gud är skaparen, påstås det. Och han skapar själv, och i kraft av sitt eget ord.
Idag, när vi ser på naturen, finner vi frågor. Var kommer allt ifrån? Hur kom det hit? Vad är syftet? Vart är det på väg? Vårt förnuft, och våra naturgivna krav på mål och mening ställer dessa frågor - och i sig själva är de en antydan om att slumpen med stort "s" inte kan vara vår urfader.
Så söker vi i skapelsen, och finner naturlagar, ekosystem och en perfekt ordning på allting. Antingen söker vi då med mänskliga förklaringsmodeller som blir mer eller mindre krystade: "Först var ingenting - och så kom Big Bang...", "Miljoner år av mutationer..." eller "Det är fantastiskt vad slump och tid kan skapa...."
Eller - så förstår vi att liksom varje konstverk och varje maskin har en skapare, en konstruktör eller en arkitekt, så har också det unika och perfekta system vi ser i naturen en upphovsman. Då kan forskning komma i sitt rädda element. Kepler, den store astronomen under medeltidens brytningspunkt på 1500- och 1600-talet lär en gång ha utbrustit: "Gud, jag tänker dina tankar efter dig!"

"Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk. Den ena dagen talar om det för den andra, den ena natten kungör det för den andra, utan tal och utan ord, deras röst hörs inte." (Ps 19:2-4)
Någon föreslog för mig att Gud kunde ha skrivit "Jag är Gud! Var snälla mot varandra!" på månen - det hade varit ett gudsbevis starkt nog för hans otro. Smart tanke. Men vilket språk skulle Gud använt? Engelska? Men för några hundra år sedan kunde väldigt få engelska. Och om några hundra år, kanske ett annat språk tagit över som planspråk.
Gud behövde alltså ett språk som alla människor i alla tider skulle kunna läsa, och så efter samvetsgrant forskande kunna säga: "Det finns en Gud." Skapelsen är ett sådant språk. Den säger oss att det finns en Gud. Den säger oss att Gud är mäktig, ordningens Gud - och att han inte vill hålla oss ovetande om sig själv. Vi lär oss något om Guds väsen.
Naturligtvis är inte denna information nog. Den leder inte fram till en gudsrelation, utan på sin höjd teism; tron på en guds existens. Många har kommit till den insikten, även i vår ateistiska världsdel. Men vi har ytterligare hjälpmedel på vägen mot en mer fulltonig förståelse av Gud. Detta skall jag försöka komma in på i nästa artikel.