Du, universums Herre – du som skapat allt genom ditt ord. Till dig ger vi vårt lov och vårt pris.
Inte först och främst för att vi tycker att vi upplever tacksamhet, för tacksamma är vi. Du har gett oss så mycket.
Men för att du är värdig. För att du är GUD. Universum vittnar om din härlighet och om din storhet.
Galaxer, stjärnhopar, ja, allt vad våra kloka och visa kämpar med att förstå och utröna, det blev till genom din vilja.
Du som är ljus, du som är evig. Du är helig och rättfärdig.
Till dig kommer vi med vårt pris.
Vi levde i mörker och kunde inte nå fram till dig med vår tillbedjan. Döden var vår herre, döden var vårt mål. Skapelsen våndades.
I sökandet efter mer. Mer kunskap, mer makt, mer förståelse, mättnad.
Istället för att se det liv du planterat mitt i din lustgård, sökte vi oss förbi det i hoppet om att bli vår egen herre.
Fallet blev stort. En mänsklighet mötte döden. Människan blev en slav. Inte under den yttre fienden, men under sin egen stolthet, förgängelsen. Synden.
– Se, din kung kommer till dig,
rättfärdig och segerrik är han.
Han kommer ödmjuk,
ridande på en åsna,
på en åsninnas föl.
Lejonet – Lammet – du vann seger, inte genom att slå ner med svärdet. Men genom att se förbi din egen storhet – för stor är du, du som var till i Guds gestalt. Du som kom ovanifrån.
Du gick i döden för mig – och i dig finner jag liv.
Du förde mig tillbaka till din lustgård. Du gav mig att äta av livet själv. Livets träd som står där och grönskar.
Du blev min förebedjare inför vår Fader. Du blev min ställföreträdare, min garant. Ditt blod, blev mitt blod. Du min konung.
Till kvinnan vid brunnen sa du att Fadern ska tillbes i ande och sanning. Genom ditt offer gjorde du det möjligt. Du har väckt min ande till liv och gett mig sanningen som bälte.
Nu vill jag tillsammans med Guds församling tillbe dig Far, du som är evig, du som är helig, du som är rättfärdig. För alltid och i evighet.
