Finns Gud? (del 2)

Text: Paulus Eliasson


I förra artikeln talade jag om naturens vittnesbörd om Gud. Skapelsen vittnar om skaparen - och talar om hans makt och natur. Men vi lär oss inte allt om Gud genom detta.
Om nu Gud finns - vad vill han? Hurudan är han - förutom mäktig till att skapa?

För det nästa steget i gudsuppenbarelsen måste vi gå till oss själva. I oss själva bär vi nämligen något av Guds väsen. Bibeln säger att Gud skapade människan i sin avbild (1 Mos 1:27). Det betyder inte att Gud har händer, fötter och hår som vi - men att vi besjälades med någonting som Gud också har.

Det som skiljer oss från djuren, är att vi inte bara lever av och för drifterna som bor i oss. Vi söker inte bara mat, värme och fysisk överlevnad. Vi bär också i oss bl.a. förmågan att älska, att skapa - och vi har ett sinne som söker skilja mellan gott och ont. Detta sinne kallar vi för samvete. Samvetet är inte bara empati - utan ett inre vittnesbörd om att det vi gör är rätt eller fel. Bibeln säger att vi har en inre lag, som anklagar eller försvarar oss (Rom 2:15).
Om det nu är så - frågar man sig naturligtvis: Vem har skrivit lagen? Vem har bestämt att jag ska tycka att det är fel att stjäla, dräpa, misshandla osv.? Det är inte bara en fråga om uppfostran och social miljö - även om en sådan kan verka positivt eller negativt på hur pass känsliga vi är för samvetets röst. Alla kulturer - och alla normalt funtade människor - är eniga på de fundamentala etiska riktlinjerna.

Detta är ett gudsvittnesbörd. Ty om lagen finns där - så har någon lagt den där. Och denne "någon" säger därigenom något om sig själv. Han önskar godhet, kärlek, ömsesidig respekt osv. Det är sådant som samvetet talar om.

Men inte heller detta vittnesbörd är fullkomligt. Även om samvetet är en hjärtats domare, så är det en mutbar domstol. Har vi gjort något fel, skär samvetet i oss - till dess vi gör något som får "kompensera" det onda. Upprepar man de onda handlingarna tillräckligt, kommer samvetet till slut inte att reagera. Många människor lever med inbillningen att "Gör jag bara tillråckligt mycket gott, kommer Gud säkert godkänna mig." Men Gud är ingen mutbar eller bändbar domstol. Precis som i vårt samhälle, där man inte kan säga: "Domarn, visst mördade jag denne mannen - men jag mördade ingen annan! Dessutom gav jag 20.000 kronor till änkan...".

Samvetet för oss alltså ytterligare ett steg i gudsuppenbarelsen; men inte hela vägen. Vi behöver mer kunskap - och den ska jag tala om i nästa artikel.